Mello, Melodifestival, Eurovision Song Contest

Kärt barn har många namn… eller?

För min del är mello enbart ett jippo med så mycket datagrafik, bomber och bensprattel som möjligt.

Den inspelade musiken har tagit över nästan hela musiklivet och då inte ens med musikinstrument utan med datorer. Datastyrda syntar som pulserar ut rytmer med digital precision. Det finns inte plats för någon mänsklighet.

Jag har lyssnat mycket på Beatles, Queen, Jimi Hendrix och Deep Purple när jag var i tonåren och den musiken är fortfarande allmängiltig. De artisterna säljer fortfarande milionupplagor av biografier, filmer och även LP-skivor. Hur kommer det sig? Jo de var duktiga musiker som spelade live i studion. Själva spelandet var i fokus. De har alla ett otroligt sväng när de spelar.

Sen på 80talet kom syntarna med midi-interface. Med MIDI kunde man få dynamiken (skillnaden mellan starkt och svagt i musiken) till 127 steg. Vilket säger sig självt att ett akustiskt instrument med miljarder uttrycksmöjligheter är mer intressant att lyssna på. Samma sak med tempot.

Med digitala inspelningsutrustningar har man alltid problem med synkronisering. Om man spelar in en kanal akustiskt med mikrofon t.ex bakgrunden. Så måste man synkronisera varje stämma som man lägger till. Den kommer inte i synk. Man kan kompensera detta. Men helt exakt blir det aldrig. Med de gamla analoga flerkanaliga rullbandspelarna hade man aldrig detta problem. Varje stämma man lägger på kommer där den ska ligga tidsmässigt. Det blir sväng.

Då är det enklare att göra som man gör på mello. Använda bara syntar till bakgrunden och sjunga till det. Men det blir så erbarmligt tråkigt. Sista året som man hade en orkester på Mello var år 2000. Då vann Roger Pontare med “När Vindarna viska mitt namn“.

Lyssna på den och jämför med dagens mello-tråk.