Vad är ett ackord?

Ett ackord är tre eller flera toner som förhåller sig till varandra som terser. D.v.s. ters betyder tre, och man räknar från tonen man står på. Det blir alltså C-E-G, D-F-A, E-G-H, F-A-C, G-H-D, A-C-E, H-D-F. Detta är alla treklanger som finns i tonarten C-Dur.
Det blir ett mönster som följer av detta. Dur-Moll-Moll-Dur-Dur-Moll-Dim. Alla tonarter följer detta mönster. Ni ser att det finns tre durackord, tre mollackord och ett dimackord i varje tonart. Det femte ackordet (Gdur i C) sticker ut lite från de andra. Det kallas dominant ackordet och ofta brukar man lägga på den sjunde tonen (F) också. Det är i detta ackord som ledtonerna finns. Vilket gör att det är instabilt. Det vill vidare till grundackordet.
I basen har man alla dessa ackord arrangerade efter kvintavstånd, d.v.s fem toner. Mitt på andra raden från bälgen sett är tonen C (med en liten grop) och sen kommer uppåt G, D, A, E, H, F#, C#.
Nedåt i basen ligger tonerna med kvartavstånd d.v.s. fyra toner. Från C är det F, Bb, Eb, Ab, Db, Gb.
Så sammanlagt har vi tolv toner. F# och Gb blir samma ton. (egentligen är F# lite högre än Gb men det är den högre skolan).
Utanför varje grundton, från bälgen sett, ligger ackordbasar. De ligger som Dur, Moll, Dur7 och Dim. Basens konstruktion är sådan att de toner som ligger nära varandra i diskanten ligger långt ifrån varandra i basen och tvärt om. Så C och C# som ligger precis bredvid varandra i diskanten ligger 7 toner bort i basen.
Man brukar skriva noterna till grundbasarna från mittenlinjen och nedåt. Ackordbasarna skrivs från mittenlinjen och uppåt med bokstäverna M för dur, m för moll d för dim. Jag brukar ofta skriva ut ackordanalyser för extra tydlighet.

Mello, Melodifestival, Eurovision Song Contest

Kärt barn har många namn… eller?

För min del är mello enbart ett jippo med så mycket datagrafik, bomber och bensprattel som möjligt.

Den inspelade musiken har tagit över nästan hela musiklivet och då inte ens med musikinstrument utan med datorer. Datastyrda syntar som pulserar ut rytmer med digital precision. Det finns inte plats för någon mänsklighet.

Jag har lyssnat mycket på Beatles, Queen, Jimi Hendrix och Deep Purple när jag var i tonåren och den musiken är fortfarande allmängiltig. De artisterna säljer fortfarande milionupplagor av biografier, filmer och även LP-skivor. Hur kommer det sig? Jo de var duktiga musiker som spelade live i studion. Själva spelandet var i fokus. De har alla ett otroligt sväng när de spelar.

Sen på 80talet kom syntarna med midi-interface. Med MIDI kunde man få dynamiken (skillnaden mellan starkt och svagt i musiken) till 127 steg. Vilket säger sig självt att ett akustiskt instrument med miljarder uttrycksmöjligheter är mer intressant att lyssna på. Samma sak med tempot.

Med digitala inspelningsutrustningar har man alltid problem med synkronisering. Om man spelar in en kanal akustiskt med mikrofon t.ex bakgrunden. Så måste man synkronisera varje stämma som man lägger till. Den kommer inte i synk. Man kan kompensera detta. Men helt exakt blir det aldrig. Med de gamla analoga flerkanaliga rullbandspelarna hade man aldrig detta problem. Varje stämma man lägger på kommer där den ska ligga tidsmässigt. Det blir sväng.

Då är det enklare att göra som man gör på mello. Använda bara syntar till bakgrunden och sjunga till det. Men det blir så erbarmligt tråkigt. Sista året som man hade en orkester på Mello var år 2000. Då vann Roger Pontare med “När Vindarna viska mitt namn“.

Lyssna på den och jämför med dagens mello-tråk.

Lucia

Idag är det Lucia. Tusentals barn och ungdomar i vårt avlånga land sjunger och spelar tillsammans i harmoni. Det spelar ingen roll vilken nivå. Professionella och amatörer, småbarn och stora barn, ungdomar, vuxna och äldre alla kan vara med. En av våra svenska traditioner som funnits och utvecklats under hundratals år.

Dagen innan Lucia klubbades KD och M’s budget igenom.

Vad har Moderaterna och Kristdemokraterna gjort egentligen? De har beslutat om en budget där kulturen får stryka på foten och en Svensk kultur som redan är hotad blir ännu mer marginaliserad.

Kulturen bara i Stockholm mister under en treårsperiod 139 miljoner.

Det kanske inte låter så mycket men jag vet att kulturskolan i Stockholm har haft ekonomiska problem under många år och organisationen är redan ansträngd.

På t.ex Dragspel finns en lärare anställd på halvtid i Stockholm. Det finns inte en chans att alla barn som vill spela Dragspel kan göra det. Då står en Moderat dam i TVs Aktuellt och talar om att kulturskolan inte har gjort tillräckligt i utsatta områden och att eleverna har medelklassföräldrar, vilket inte är sant. Jag har haft, när jag har vikarierat i kulturskolan, elever från många länder och samhällsgrupper.

Vill inte Moderaterna och Kristdemokraterna ha musik och kultur i vårat land?

Om det är något som gör att människor kommer samman fredligt i ett samhälle så är det musik och Lucia är ett fantastiskt exempel på det.

Anders Zorn och folkmusiken

Jag var på nya Nationalmuseum där Anders Zorns stora tavla “midsommardansen” är utställd. Denna tavla vittnar om Anders Zorns stora intresse för den folkliga dansmusiken som har funnits i hela Sverige och som numera finns mest i Dalarna och i Hälsingland.

Vid 1800-talets slut var industrialismen på frammarsch och det började komma in Dragspel från Magdeburg i Tyskland till Sverige. Dragspelen var vid denna tid diatoniska d.v.s att när man drog ut bälgen fick man en ton och när man trycker ihop bälgen får man en annan ton. ungefär som på munspel. Det speciella med dessa spel var att det bara gick att spela i dur. sk. durspel. När dessa dragspelare ville spela tillsammans med fiolspelmännen blev det problem. Fiollåtarna gick i moll och Dragspelslåtarna gick i dur.

Dragspelet blev mer och mer populärt och fiolspelmännen kom i skymundan. Då började Anders Zorn att agera. Han hade skapat sig en förmögenhet på sitt måleri, främst porträtt av rika amerikaner. Anders hade vuxit upp i Dalarna med sin morfar, mormor och en ensam mamma. Han hade varit i Stockholm, studerat, ställt ut tavlor i Paris, London, st Petersburg och New York. När han gift sig 1885 med Emma Zorn flyttade han hem till Mora där han märkte att fiolspelmanskulturen hade problem att finnas kvar.

År 1910 var det en riks-spelmans-stämma i Stockholm och då hade Anders Zorn tillverkat ett märke i Silver som han på egen bekostnad hade designat, tillverkat och delat ut till alla deltagare i stämman. Många av dessa som fick märket då var spelmän från hela landet. Senare på 30talet utökades märket med brons och guld. Idag kan man söka och erhålla brons eller silver märket med en provspelning men guldmärket kan man bara erhålla som speciell traditionsbärare.

Ironiskt nog kan man idag erhålla Zornmärket för Durspel men inte på vanligt dragspel.

Som Dragspelare med kromatiskt dragspel kan man inte erhålla några Zornmärken. Jag talade med Wilhelm Grindsäter, som sitter i juryn för Zornmärket, om detta och han sa att det eventuellt var på gång att man kan söka på normalt dragspel.

Jag vet inte om Nationalmuseum som har den stora målningen ”Midsommardans” i sina samlingar vet hur mycket Zorn gjort för den folkliga musiken i Sverige. De har parat ihop tavlan med ett modernt konstverk där en massa dalahästar är uppsågade som kotletter i förpackningar liknande de man köper kött i.

Vad vill de säga med detta?? Ingen annan tavla på Nationalmuseum har något modernt konstverk som kommentar eller pendang.

Midsommardans

av Anders Zorn

Är Svensk kultur hotad?

Nu idag fick vi reda på att SF går i graven. Det anrika bolaget som har gjort film och ägt en massa biografer sedan stumfilmstiden har blivit sålt till Kina. Volvo, vår Svenska biljätte som tillverkar högkvalitetsbilar har blivit sålt till Kina. Sturegallerian ägs sedan ett par år av Abu Dhabi/ Förenade Arabemiraten. Nordea flyttar till Finland.

Riksbanken har minusränta som gör att Stora bolag har kunnat låna oändliga mängder pengar till ingen kostnad alls för att bygga stora huskomplex överallt. Och bankerna har inte ens pengarna de lånar ut. De skapar pengar ur tomma intet så fort nån vill låna dem. Vilket gör att gamla hus rivs och nya Höghuskomplex byggs i dess ställe. Vanligt folk har inte råd att flytta till de nya höghusen som står tomma.

Barn idag leker inte i skogen. De sitter med en iPadda och jagar pokemon-monster som springer i konstiga digitala skogar.

Om nån vill skapa musik behöver ingen öva och kunna spela längre. Allt går att skapa på datorn. Vilket gör att allt låter likadant och t.o.m dunket från en Feskebåt är mer musikaliskt intressant än den nya musiken som skapas.

Så Javisst… Svensk kultur, Svensk musik, Svenska bolag, Svenskheten överhuvudtaget är definitivt hotad idag.

Samborombón

När Evert Taube först kom till Argentina flöt han iland i Samborombón, bukten som ligger precis söder om inloppet till Rio de la Plata, floden som leder till Buenos Aires. Norr om floden ligger Uruguay och söder om ligger Argentina.

Evert hade tagit en hyra på Hjulångaren “the Princess of Wales” i London. På denna båten mötte han Fritiof Andersson och Karl Alfred Alin som båda kom att bli figurer i Everts diktning. Det var bara ett problem med båten. Den var gammal och dålig, rederiet hade tecknat en stor försäkring på den och planerade att sänka båten för att få ut försäkringspengarna. De hade inte tillräckligt med kol ombord för att ta sig till Argentina. Evert och de andra Svenskarna upptäckte befälens svek när de försökte sätta ut en livbåt och gjorde myteri. Båten drev vind för våg tills den flöt iland. Vid just Samborombón. Detta finns beskrivet i visan. Karl-Alfred, Fritiof Andersson och jag.

I Buenos Aires försökte Evert att jobba med flera jobb. bl.a var han konduktör på en spårvagn. Han hade en myntväska om halsen och tog betalt av passagerarna. En dag när han stod på spårvagnen blev det fel på elen och Evert råkade hålla i en stolpe som var strömförande. Han kastade sig ut på gatan och myntväskan gick upp och alla mynten trillade, rullande ut. Då blev Evert anklagad för att vilja stjäla väskan med pengarna och hamnade i finkan. Efter detta började Evert jobba som ordonnans och han red mellan Buenos Aires och Canal 15 på Pampas. De dikade ut sumpmarkerna för att boskap skulle kunna beta bättre. Vid Canal 15 ligger ranchen San Martin där Familjen Cortejarena bor. Där bodde en flicka som hette Cecilia. Evert blev vän med hennes bror och eftersom Evert började jobba som förman på kanalbyggena fick han inte sova i barackerna med arbetarna utan fick sova på gården. Flickans mamma hette Carmen och eftersom Cecilia var så lik mamman fick hon heta Lillcarmen.. Carmencita.

När jag var där 1999 med Astri och Evert Taubes vänner på besök hade vi översatt visan “Fritiof och Carmencita” till Spanska så att familjen skulle kunna läsa texten. När vi hade sjungit klart visan vinkade Carmencitas dotter till sig mig och sade. Min mamma skulle aldrig ha dansat tango. Det måste ha varit en annan flicka.

Vid den tiden 1910-1915 fanns det bara tango i Buenos Aires och Montevideos hamnkvarter bland sjömännen. Det var en väldig brist på kvinnor i dessa kvarter och tangon blev som en tävling bland karlarna så att bara den bästa dansaren fick dansa med kvinnorna. I visan Fritiof Andersson berättar Evert om ett cafe på Avenida Paseo de Colon där en flicka lockar in honom i en källare där han blir rånad.

Det var inte förrän på 20talet när Carlos Gardel spelade in tangoskivor i Paris som importerades till Argentina som Tangon blev populär i resten av landet.

Lärarlegitimation

Nytt från år 2011 är att man måste ha lärarlegitimation för att arbeta och sätta betyg i skolan. Jag har utbildning från musikhögskolan på musikerlinjen 160 hp och har pedagogiskt tillval 40 hp med pedagogik, metodik i lägre och högre stadier samt ensembleledning. Jag var fram till 2011 behörig att arbeta vid Kommunala musikskolan och vid Gymnasieskolan i Musik och har även gjort så från och till.

Nu har jag tänkt att det vore bra att få en lärarlegitimation så jag har sökt detta hos Skolverket. Jag har förklarat hur min utbildning ser ut och de säger att jag inte har lärarexamen. Så jag måste komplettera. Jag ringde då till KMH, Kungliga musikhögskolan och de har en utbildning för mig som heter KPU, Kompletterande Pedagogisk Utbildning. Den är på 1,5 år och det man får lära sig är….

Termin 1

Skolväsendets historia, organisation och villkor
samt skolans värdegrund, samt läroplansteori och didaktik.

Sociala relationer, konflikthantering samt special-
pedagogik.

Termin 2

Utveckling och lärande.

Ämnesdidaktik samt bedömning och betygsättning.

Vetenskapsteori och forskningsmetodik.

Termin 3

Självständigt arbete (ämnesdidaktik)

I min värld tycker jag att det verkar som om detta skulle gå att lära sig på en kurs på tre dagar inte tre terminer.

Svensk Kultur och Dragspel.

Varför värdesätter inte Svenskar sin egen kultur? Svenska föräldrar som pratar engelska med sina barn. Vill de inte att barnen skall kunna läsa t.e.x Astrid Lindgren på originalspråket? Nu kommer snart Halloween, en sorglig skapelse med monster importerad från USA och en massa barn som springer omkring med masker och skrämmer folk och skriker "bus eller godis". Vad är det för fel på alla helgons dag? USA kommer med så mycket dumheter hela tiden som vi i Sverige måste apa efter. Vad är det för fel på Fransk, Italiensk, Österrikisk, Tysk, Spansk och även Rysk kultur?

Kristendomen som är grunden för hela vårt samhälle med skriftspråk, konst, hantverk, historia, o.s.v. är satt på undantag.

Det mest utsatta av allting är Dragspelsmusiken. En gubbe på 60talet som tyckte att det värsta som finns är fula kärringar, som sade att en ful kärring som joddlar och spelar dragspel är en treenighet av djävulskap. Jag tänker förstås på Sten Broman. Att han, överhuvud taget, tas på allvar är mig en gåta. Gubben var ett stort skämt. Men ändå får man frågan varje gång man är ute och spelar. "Sten Broman tyckte inte om dragspel va??"

Många tror att dragspel är en genre, att det bara går att spela dragspel på ett sätt. Men dragspel är ett instrument. Man kan spela all sorts musik på det. Från fugor av Bach och Scarlatti till Jazz, tango, visor, musettevalser, listan kan göras hur lång som helst. Jag brukar illustrera detta genom att spela hårdrock eller Elvis-låtar.

Sen finns det en otrolig massa svensk musik skriven för dragspel. Många dragspelare på 1900talet i sverige var influerade av den tidens stora stjärnor och skrev musik som var lik t.ex Kalle Jularbos musik.

Jag kan ju avsluta med en fin komplimang jag fick en gång. "Jag brukar inte tycka om dragspel men när du spelar tycker jag om det"

Evert Taube och Erik Frank

Erik Frank var en gentleman. En gång, det var nog den sista gången jag träffade Erik, gratulerade han mig till det fina stipendiet jag hade fått. Jag funderade och funderade. -Vad då för stipendium?  -Ja, Evert Taube stipendiet, sa Erik, -Men det var ju fem år sedan, kom jag på då. -Ja men, vi har ju inte setts sen dess, replikerade Erik.  

Han berättade sen att han hade spelat in många skivor med Evert Taube. -På 40talet var det så bra att spela in med Evert Taube, sade Erik. För man fick 2kr i timmen och när det var Evert visste man att det skulle ta lång tid. De hade vax som man spelade in på. Skivan graverades samtidigt som man spelade. Om något blev fel fick man spela in från början igen. Då värmde man upp vaxet och slätade till det. Sen kunde man göra ett nytt försök.

Musikerna, berättade Erik, kom kl 9 till Nalen på regeringsgatan där inspelningen skulle ske. Man repeterade in stycket som skulle spelas sen skulle Evert komma kl 10. Musikerna satt och väntade men ingen Evert. Framåt elvatiden släntrade Evert in till Nalen där musikerna satt. Då hade han med sig en resväska och i den hade han en banan, en kaffetermos med kaffe och en hela renat. Sen hällde han upp kaffet och gjorde en kaffekask. Han åt upp bananen och började göra armhävningar. Upp och ner, upp och ner. Erik måste ha släppt Evert med blicken för i nästa ögonblick var Evert försvunnen... -Var det nån som såg vart Evert försvann?? nää, ingen hade märkt att han var borta. De började att leta. Ingen Evert. De gick ut på gatan.. Ingen Evert.. Sen gick de ner till Kungsgatan. Där satt Evert på ett Café och snackade med Servitriserna. Men Evert vi skulle ju spela in nu? Producenten var en smula upprörd. Ja, Ja, svarade Evert och de gick in till Nalen igen. Sen gjorde de en tagning som blev perfekt och som senare gavs ut till skivbutikerna. Erik berättade att Evert nog behövde det där ståhejet för att komma igång och göra bra ifrån sig.

Lill-Babs del två.

Den andra gången jag spelade med Lill-Babs var på Nybrokajen 11, Musikaliska akademiens stora scen.

Jag kände till alla bakvägar och prång på "gamla accis" efter att jag tog mina första lektioner för Thorvald Fredin på Kontrabas där. Man gick upp bakom scenen på en liten trappa. Högst upp under taket. Där låg basrummet. Hur de hade fått upp alla stora kontrabasar uppför den trånga trappan har jag aldrig riktigt förstått. Men där stod jag i början av 80talet varannan vecka och spelade Dragonettis kontrabaskonsert i två timmar i taget.

Tillbaka till Lill-Babs.. Detta hände ca 2001. Lill-Babs hade en egen loge så vi pratade inte så mycket som gången innan men hon berättade iallafall om hur hon och Evert Taube hade sjungit valsen "Ellinor dansar" tillsammans på 60talet.

Det hade varit vid en Radioutsändning och Evert och Barbro skulle dela på miken. Nuförtiden har ju alla var sin mikrofon men på 60talet gjorde man ofta så. Man hade en stor mikrofon i mitten av rummet och alla sjöng i samma mik.

Evert tyckte mycket om att titta på unga tjejer och speciellt på Lill-Babs. Under repet sjöng Barbro sin del i miken "Får jag lov lilla pappa du lovade mig en dans..." osv. Sen var det Everts tur. "Ack min Ellinor".... men Everts röst hördes inte alls. När Barbro lutade sig tillbaka för att låta Evert sjunga tittade han bara på henne hela tiden så huvudet vändes från miken.

Producenten stoppade alla musiker och sade till Evert att han måste sjunga in i miken. Ja Ja svarade Evert och de provade igen... men samma sak Evert tittade bara på Lill-Babs och inte på mikrofonen. Så under radioutsändningen hoppade Barbro in framför miken så Evert fick huvudet i rätt position för att höras i radion. 

Så kunde det gå till på 60talet. Ett årtionde som var en guldålder för musik i alla genrer.

Lill-Babs

Med anledning av Lill-Babs bortgång vill jag berätta om när jag spelade med henne. Jag har spelat två gånger med Lill-Babs och båda gångerna var det roligt och minnesvärt.

Första gången var med Sällskapet Astri och Evert Taubes vänner på Riddarholmen. Jag var kapellmästare för orkestern och hade tagit över den rollen ifrån Ricke Lööf som hade fått en stroke och inte kunde spela längre. Vi repade på scenen och vi skulle spela "så länge skutan kan gå", i vanliga fall brukar den gå i Amoll men Lill-Babs berättade att hon hade rökt så mycket så att hon måste sänka låten ... till Hmoll d.v.s 7tonsteg längre ner. På repet gick det bra så jag kände mig säker på det. Sen gick vi och åt på Mälardrottningen, båten som ligger vid Riddarholmen och som Barbara Hutton, gift med Cary Grant, ägde på 40talet. Vi satt där och åt och Barbro berättade den ena skrönan efter den andra. bl.a en:

När hennes man hade kört för fort och polisen började jaga dem. Hon sade åt mannen att köra in till kanten på vägen och började oja sig med magsmärtor. Aj Aj Aj vad ont i magen hon hade. Polisen tittade in genom förardörrens fönster och såg Lill-Babs sitta där med värsta magåkomman. Vi måste till sjukhuset med Barbro, sade mannen. "Följ efter oss", ropade polisen och så fick de blåljuseskort till sjukhuset. Sen hade de gått in på akuten och väntat tills Polisen åkt så kunde de fortsätta. I lite makligare takt, får man hoppas.

Senare när vi hade ätit var det dags för konsert och varje gång Lill-Babs sjöng eller visade sig på scenen var det en fotograf som fotade henne. Det måste finnas en otrolig massa bilder på Barbro från olika scener i Sveriges land. Det var två tjejer också, två riktiga fans, som följde henne på alla hennes konserter och såg allting som hon gjorde.

När vi skulle spela "så länge skutan kan gå" hade jag glömt, vilken tonart jag skulle transponera till så jag var tvungen att kolla, leta och känna efter på dragspelet var Hmoll låg nånstans. Det kanske tog lite tid så Lill-Babs sa. "Spel upp nu unge man". Det gick bra iallafall trots att det var lite skakigt där ett tag.

Det här var 1998 och då var man fortfarande "ung och lovande". Nu är man bara "och" ...

Sixten Ehrlings födelsedag

Jag har spelat med många olika sorters musiker. En del har haft mycket känsla och inlevelse och en del har varit ganska kalla. En av de kallaste var Sixten Ehrling. Han hade en stor fördel, han höll alltid tempot. Om operan var 2 timmar och 55 minuten ena kvällen var den det nästa och nästa också.  Många musiker i kgl. hovkapellet tyckte det var bra. Då hann de alltid med bussen hem efteråt. Han visade inte känslor utan tickade på som en maskin. Den tyckte hovkapellet också var bra, då kunde de spela som de ville.

Leif Segerstam var helt annorlunda. Där kunde det skilja 10 minuter mellan olika dagar med samma opera beroende på om han var glad eller vemodig den dan. Han kunde få kapellet att spela briljant om han var inspirerad. eller tråkigt om han inte var det.

Den här dagen som jag tänkte berätta om var Sixten Ehrlings födelsedag. Han fyllde 75år och dagen till ära hade DN skickat en fotograf till Operan. Vi repeterade Hoffmans äventyr av Jacques Offenbach. Bredvid mig i orkesterdiket satt fotografen redo med ett teleobjektiv och en blixt som rätt var det var, när Ehrling hade en fin utstuderad pose och tittade bort mot oss i basstämman, brändes av mitt i ansiktet på honom.

Sixten Ehrling var väldigt noga med att man fick inte säga du till honom, det skulle vara Herr Ehrling eller "maestro" på äkta 50talsmaner. Respekten var otroligt viktig för honom. När blixten kom såg han inte noterna på en lång stund och blev ursinnig. -Vad är det där för något? Har ni smugglat in en fotograf i orkesterdiket? Så tog han på sig kavajen och gick ut och skällde på operachefen som hade tillåtit något så nedrigt. Orkestern fick ledigt och vi satte oss i futten. (Operans cafe för musiker och sångare) medans operachefen försökte förmå Ehrling att återgå till repetitionen. Efter nån timme eller så återkom Ehrling och vi fortsatte där vi hade varit. Fotografen var borta och dagen efter såg man på DNs förstasida bilden av Sixten Ehrling 75år.

Stradivarius och jag.

I mitten av 80talet var jag på stråkorkesterkurs i Umeå. Då var Karl-Ove Mannberg huvudlärare för violinisterna. Jag spelade Kontrabas och var ensam basist. Karl-Ove var vid den här tiden konsertmästare i Gävleborgsymfonikerna. Han hade, från Järnåkerstiftelsen, fått låna en Stradivarius fiol. Det var, och är fortfarande, en av de finaste och mest legendariska fiolerna i världshistorien. Det mest anmärkningsvärda med den var att en av 1800talets största violinmästare Joseph Joachim hade ägt fiolen. Johannes Brahms violinkonsert var uruppförd på den. När man tilttade in i f-hålet satt det en lite lapp där den stod med snirkliga bokstäver Antonio Stradivari 1721. Ibland känner man historiens vingslag lite mer än annars.

Jag var mäkta imponerad och tog många kort på den med min fina Pentax kamera. På den tiden hade man film i kamerorna och det var problemet. Jag hade inte stoppat i filmen på rätt sätt och upptäckte inte det förrän på sista dagen av kursen. Fruktansvärt besviken lyckades jag hitta Karl-Ove som ställde upp på en sista bild där han poserar med fiolen så den bilden har jag kvar men alla närbilder är borta och bara i huvudet på en gubbe.. mig..

Häromdagen var jag på Kristinehovs malmgård och träffade då en tjej som spelar barockfiol i Drottningholmsensemblen. Jag berättade då den här historien för henne och då berättade hon att hennes lärare hade varit ... Karl-Ove Mannberg. Hon hade aldrig sett denna Stradivarius för Järnåkerstiftelsen hade sålt den i slutet på 80talet.

Evert Taubes apa.

Jag var på 90talet med i sällskapet Astri och Evert Taubes vänner och vid en sammankomst var Everts Bror Gösta Taube (1903-1997) med. Han hade jobbat som Lots i Göteborgs hamn och var vid den här tiden i 90års åldern. Han tyckte att jag såg stadig ut så istället för att använda käpp så lutade han sig emot mig. Då berättade Gösta för mig att:

Evert Taube hade på sin första resa till Australien 1908 med SS/Australic, där han jobbade som eldare under däck, köpt en apa. Liksom Pippi Långstrump tyckte sjömännen att det var roligt att ha en liten apa på axeln. Även Evert tyckte att det verkade festligt. På resan tillbaka till Europa kom apan lös. På den tiden smorde man in fartygen i fett för att de inte skulle rosta och apan började leka i fettet med sin små händer och fötter. Sedan smet den in i officersmässen där den kladdade runt på dukar, gardiner och väggar.  Överallt hamnade små händer och fötter efter apan. Eftersom apan var Everts och det var Evert som hade haft dålig uppsikt över apan så blev han straffad. Han blev då inlåst i kolboxen och fick sitta där i mörkret i tre dagar. När befälen öppnade dörren ramlade Evert ut helt utmattad och omtöcknad. Då var det någon som sparkade på honom och sa: -Lever du än? Taubejävel.

Det var därför Evert rymde sen när båten kom fram till Newcastle upon Tyne och polisen jagade honom.

År 2000 fick jag sedan Gösta Taubes stipendium för att jag har rest i Evert Taubes fotsår och sjungit Everts musik för Carmencitas dotter på ranchen San Martin i Samborombom i Argentina.

Vad har Einstein och Chaplin gemensamt?

Jag har träffat på många olika musikanter i mitt liv. Gemensamt för dem alla är att de brinner för att spela musik i ett eller annat sammanhang. 

De kan vara väldigt framstående inom sina respektive områden. De är läkare, fysiker eller t.ex forskare. Gemensamt för de alla är att de spelar musik på amatörnivå.

När man spelar musik tränar man hjärnan. Nerver, synapser, minne och kreativitet får ett gym pass som man  har nytta av inom andra områden. I en orkester måste man spela sina egna stämmor och lyssna på de andra. Det räcker inte att vara duktig på sitt eget instrument man måste också kunna samverka med de andra stämmorna och lyssna in sig.

Einstein och Chaplin spelade båda fiol och var mycket duktiga på det också. De spelade även tillsammans i stråkkvartett. Einstein kunde, när han hade något knivigt fysiskt problem att tänka på, gå fram till ett piano och spela några ackord som fick hans hjärna att tänka bättre. Chaplin skrev mycket av filmmusiken till sina filmer. Båda älskade sina fioler. 

Pythagoras och musik?

Pythagoras är ju mest känd för Pythagoras sats i matematiken. Lite mindre känt är att han undersökte toner och deras inbördes förhållanden. Han märkte att om man delar en sträng på hälften får man en dubbelt så hög ton. dvs om man har en sträng på t.ex fiol med ett A på 440 hz och sätter fingret på halva får man 2x440 dvs 880 Hz. Det kallas flageoletter och används ofta på Bas för att stämma med.

På Bas har man ju mycket lägre toner. A-strängen på bas är 55hz dvs 440/2/2/2. Lägsta tonen människor kan höra är 20Hz så Kontrabasen har rätt så låga toner.

Om man delar A-strängen med fingret i tre delar får man 3x55Hz dvs 165Hz och det är Kvinten tonen E. E-strängen blir då 165/2/2 = 41,25Hz

Om man delar A-strängen i 4 delar och D-strängen i 3 delar får man samma ton, A, på bägge strängarna. På matematikspråk ger det att kvarten D är 55Hz x 4/3 = 73,33333333 Hz

G-strängen blir 73,333x4/3= 97,777778 Hz, C blir så här (97,777778x4/3) = 130 Hz.

F blir 173,8Hz, Bb blir 231,7Hz, Eb blir 308,977Hz, Ab blir 412Hz, Db blir 549,3Hz, Gb(F#) blir 732Hz, H eller B blir 976,5Hz, E blir 1302Hz. Hoppsan....

Om vi nu delar 1302Hz/2/2/2/2/2  .....Puh........ blir det inte samma E som det vi började med. Det stämmer inte. Det blir 40,69Hz. och inte 41,25Hz.

På Dragspel, Synt, Piano och Orgel tar man detta fel och sprider ut det lika mycket på alla toner så alla blir lika mycket fel överallt. Detta gör så att treklangen låter lite fadd och tråkig. Nu är det så finurligt att stämmorna på ett dragspel stämmer in sig så att de blir renare än det borde vara. Det gäller alla akustiska instrument. Tonerna svävar mot den frekvensen som det borde vara. T.ex D som liksvävande blir 73,416Hz och pytagoreisk 73,33333 Hz då blir svävningarna 73,416-73,333= 0,083Hz en försvinnande liten svävning men dock. I det högre registret hörs det väldigt tydligt. På Synt svävar inte tonerna in sig vilket gör att det blir kallt och jobbigt att lyssna på en synt i längden. ....... iallafall för mig ;-)

Om man delar strängen i 5 delar får man dur-tersen i vårt exempel (A) 55Hz x 5/4 = 68,75Hz = C# ett liksvävande C# är 69,296Hz så att om man håller ner tersen lite låter det bättre.

Moll-tersen är 55Hz x 6/5 = 66Hz = C. Liksvävande C är 65,406Hz så det mår bra av att spetsas lite.

Om man delar strängen i 7 delar.. får man 7an i ackordet (A) 55x7=385Hz = G men det blir inte ett rent G utan ett lite lågt G. Ett liksvävande G är 392Hz. Ett sätt att få fin ton på ett stråkinstrument är att sätta stråken på den 7 övertonen. Det medför att den inte hörs, vilket men inte vill eftersom den låter orent och fult. Klubborna på ett Piano är placerade så att de träffar strängarna på 7 övertonen.

Fingersättning på Dragspel.

På Pianodragspel finns det en väl utvecklad fingersättningsteknik sedan flera hundra år. Dragspelstekniken med pianoklaviatur skiljer sig dock mot pianotekninken eftersom man inte har någon pedal så måste man liksom på orgel trycka ner alla toner som skall låta samtidigt.

Knappspel är ett eget kapitel när det gäller fingersättningar. T.ex Kalle Jularbo använde inte tummen när han spelade. Andrew Walter spelade på de tre mittenraderna och använde då och då de yttre raderna.

Traditionellt i Sverige spelar man mest på de tre yttersta raderna och den är den tekniken jag lärde mig av Gunnar Molthon. Man använder då de tre mittersta fingrarna mest och vanligtvis har man pekfingret på mittenraden,  långfingret på den näst yttersta raden och ringfingret på den allra yttersta raden. Detta medför en hängande handställning som ser "lite lustig ut". en C-dur skala blir då (om man numrerar tummen till lillfingret 1-5) 1,2,3,2,3,4,2,4. och sen ner igen. 

Jag har på senare år varit med den Svensk/Ryskeläraren Valeri Kolyganov i hans undervisning av både "Sibelius Akademi studenten" Tony Iivonen och det nya skärnskottet Leo Florin och hans fingersättningar skiljer sig markant från den traditionellt Svenska. Här använder man sig av alla fem raderna och "går under med tummen" när fingrarna tar slut. en C-durskala blir då 1,2,3,4,1,2,3,4 där man har tummen på C först och sedan på G. Grejen med det är att handleden är mer stilla när man använder fler fingrar och att det blir jämnare löpningar. 

Ett argument för den treradiga tekniken har varit att det är lätt att transponera till olika tonarter men som Valeri säger: -"Man spelar inte toccata och fuga i D-moll av Bach i Ess-moll eller Ciss-moll."

Hur kommer det sig att så många dragspelare spelar kontrabas också?

Ricke Löw, Hasse Tellemar, Tage Ekvall, Hans Wahlgren, Lasse Andersson mfl mfl och även jag.

Jag träffade Ricke Löw, genom sällskapet Astri och Evert Taubes vänner på 90talet. Jag spelade kontrabas och han var kapellmästare. Vi spelade på en julfest i Hortus lokaler i Farsta med Harry Fahlström som var ägare till Hortus och ordförande i Sällskapet. Jag frågade Ricke om jag fick låna hans dragspel och spela Novelty Accordion och det gick ju bra. Ricke kompade då mig på min kontrabas. Sedan bytte vi instrument och han spelade Novelty Accordion och jag kompade på basen. Många år senare, 2012, fick jag möjlighet att köpa Rickes dragspel av en släkting till honom. Ett väldigt fint 3körigt ZeroSette med Cassotto.

När jag spelade på Möjastämman 2016 på scen kom Anders Larsson, en känd dragspelare, upp och kompade mig på kontrabas.

Många Dragspelare spelar Kontrabas på hög nivå. Hur kan det komma sig? 

För mig var det så att jag började spela dragspel 1971 när jag fyllde 9 år. Jag fick ett litet Curtini 5radigt av min morfar som spelade dragspel. Senare blev jag intresserad av pop och lyssnade mycket på Beatles och då spelade jag bas på en balalajka till skivorna. Min pappa var musiklärare och han tyckte att jag borde spela kontrabas. Jag ville spela elbas men min pappa tyckte att "om du spelar elbas kan du inte kontrabas men om du spelar kontrabas kan du även spela elbas". Och han hade ju rätt. Elbasister har ofta svårt att spela Kontra men tvärt om är inga problem. När jag senare ville komma in på musikhögskolan fanns det inte någon dragspelsutbildning där så jag sökte på Kontrabas och kom in. Det kom ju dragspelsutbildning senare till Accis.

Men Dragspel och Kontrabas då??

Jag tror den största anledningen är Dragspelsbasen. Knapparna på dragspel ligger i förhållande till varann precis som strängarna är stämda på en bas. Kontrabasens strängar GDAE och dragspelsbasen från C. CGDAEH därför om man som dragspelare tar en bas första gången och vill t.ex kompa en enkel låt i D. Så kan man göra det så gott som utan övning.

Sen är det klart att det behövs mycket övning för att bli duktig. Men det är en annan historia.

Vad har Svensk Dragspelsmusik med Titanic att göra?

År 1912 tyckte en Svensk dragspelare, Ragnar Sundqvist (1892-1951), att han ville åka till New York för att träffa den tidens största virtuos i världen på Instrumentet, Pietro Frosini.

Frosini (1885-1951) var född på Sicilien och akademi-utbildad på Kornett. Han arbetade med att spela i en Militärorkester på en Militärbåt. När han kom till New York 1903 slutade han med militärmusiken och började spela på varietéer med dragspel. 

Ragnar eller Raggie som han kallades bokade en biljett på den tidens största Amerikafartyg, Titanic, och började sin färd mot England för att komma med båten. Det finns lite olika källor om varför han missade båten, med enl. en var det hans mamma som fyllde år och han kom iväg lite för sent. Iallafall, missade han båten och kom till New York med nästa båt veckan efter Titanic-katastrofen. Hade han kommit med Titanic hade han säkert omkommit eftersom han var arbetare med 3:dje klassbiljett och man. 

När Raggie kom till New York gick han till en musikaffär och pratade med personalen. Han frågade: -Vet ni hur man kommer i kontakt med Pietro Frosini? Då pekade expediten mot en av hyllorna där en man stod och sa: -Han står där.  Raggie gick fram och började tala med Frosini och sedan började han ta lektioner och lärde sig bl.a Frosinis sätt att skaka med bälgen.

När Raggie kom hem igen från Amerika vann han flera dragspelstävlingar i Sverige och började spela in skivor och komponera. Han importerade många av Frosinis noter och gav Dragspelet i Sverige en virtuos prägel som fördes vidare senare av Andrew Walter och Erik Frank.

Erik Frank berättade senare, när jag spelade med honom, att han hade övat mycket på Frosinis stycken när han var ung och man kan nästan höra det i hans Jazziga tongångar.

Dragspelare och ålder.

Det bästa med att spela dragspel är att man alltid är ung och lovande.

Nåja skämt åsido. I Dragspelsvärlden blir man ofta väldigt gammal. Min lärare Gunnar Molthon blev 98 år och var vital lång upp i åldern. Jag träffade idag Ernie Sandqvist, som har varit ordförande för Chicago Accordion Club under många år, som nu är 89 år och tänker bli minst tio år äldre. Ett under av vitalitet och vigör. Han köpte ett Bengts-spel av mig och stod och spelade tillsammans med många musikanter på Haningestämman. Lycklig över sitt nya spel.

Dels gör musiken och glädjen med andra att man har livsgnista. Men en annan sak med musik är att det är väldigt nyttigt att spela instrument. som riktig "Hjärn-Jumpa"

Man tänker inte på om man har ont eller har krämpor och hjärnan går på högvarv för att styra alla fingrar, händer och armar. Kanske inte så många tror det men att spela dragspel kräver intellektuell skärpa och spänst. När man spelar så används vänsterhanden till att spela motsvarande två instrument, som Gitarr och Bas. Basen har en låg melodi som ska passa med med melodin i diskanten. och ackorden byts efter harmoniken. Helst skall basen röra sig nedåt när diskanten rör sig uppåt och vise versa. Det kallas för motrörelser.

I Diskanten finns det många sätt att spela en melodi. Man kan spela en enkel melodi och kompa i basen eller spela två stämmor, tre stämmor eller blockackord. 

Hur många andra branscher är man ung och lovande vid 55 års ålder? 

Så "Go For it" alla gamla dragspelare på hög eller låg nivå hoppas vi kan njuta av er länge än... Och det tror jag.. ;-)