Sixten Ehrlings födelsedag

Jag har spelat med många olika sorters musiker. En del har haft mycket känsla och inlevelse och en del har varit ganska kalla. En av de kallaste var Sixten Ehrling. Han hade en stor fördel, han höll alltid tempot. Om operan var 2 timmar och 55 minuten ena kvällen var den det nästa och nästa också.  Många musiker i kgl. hovkapellet tyckte det var bra. Då hann de alltid med bussen hem efteråt. Han visade inte känslor utan tickade på som en maskin. Den tyckte hovkapellet också var bra, då kunde de spela som de ville.

Leif Segerstam var helt annorlunda. Där kunde det skilja 10 minuter mellan olika dagar med samma opera beroende på om han var glad eller vemodig den dan. Han kunde få kapellet att spela briljant om han var inspirerad. eller tråkigt om han inte var det.

Den här dagen som jag tänkte berätta om var Sixten Ehrlings födelsedag. Han fyllde 75år och dagen till ära hade DN skickat en fotograf till Operan. Vi repeterade Hoffmans äventyr av Jacques Offenbach. Bredvid mig i orkesterdiket satt fotografen redo med ett teleobjektiv och en blixt som rätt var det var, när Ehrling hade en fin utstuderad pose och tittade bort mot oss i basstämman, brändes av mitt i ansiktet på honom.

Sixten Ehrling var väldigt noga med att man fick inte säga du till honom, det skulle vara Herr Ehrling eller "maestro" på äkta 50talsmaner. Respekten var otroligt viktig för honom. När blixten kom såg han inte noterna på en lång stund och blev ursinnig. -Vad är det där för något? Har ni smugglat in en fotograf i orkesterdiket? Så tog han på sig kavajen och gick ut och skällde på operachefen som hade tillåtit något så nedrigt. Orkestern fick ledigt och vi satte oss i futten. (Operans cafe för musiker och sångare) medans operachefen försökte förmå Ehrling att återgå till repetitionen. Efter nån timme eller så återkom Ehrling och vi fortsatte där vi hade varit. Fotografen var borta och dagen efter såg man på DNs förstasida bilden av Sixten Ehrling 75år.