Fingersättning på Dragspel.

På Pianodragspel finns det en väl utvecklad fingersättningsteknik sedan flera hundra år. Dragspelstekniken med pianoklaviatur skiljer sig dock mot pianotekninken eftersom man inte har någon pedal så måste man liksom på orgel trycka ner alla toner som skall låta samtidigt.

Knappspel är ett eget kapitel när det gäller fingersättningar. T.ex Kalle Jularbo använde inte tummen när han spelade. Andrew Walter spelade på de tre mittenraderna och använde då och då de yttre raderna.

Traditionellt i Sverige spelar man mest på de tre yttersta raderna och den är den tekniken jag lärde mig av Gunnar Molthon. Man använder då de tre mittersta fingrarna mest och vanligtvis har man pekfingret på mittenraden,  långfingret på den näst yttersta raden och ringfingret på den allra yttersta raden. Detta medför en hängande handställning som ser "lite lustig ut". en C-dur skala blir då (om man numrerar tummen till lillfingret 1-5) 1,2,3,2,3,4,2,4. och sen ner igen. 

Jag har på senare år varit med den Svensk/Ryskeläraren Valeri Kolyganov i hans undervisning av både "Sibelius Akademi studenten" Tony Iivonen och det nya skärnskottet Leo Florin och hans fingersättningar skiljer sig markant från den traditionellt Svenska. Här använder man sig av alla fem raderna och "går under med tummen" när fingrarna tar slut. en C-durskala blir då 1,2,3,4,1,2,3,4 där man har tummen på C först och sedan på G. Grejen med det är att handleden är mer stilla när man använder fler fingrar och att det blir jämnare löpningar. 

Ett argument för den treradiga tekniken har varit att det är lätt att transponera till olika tonarter men som Valeri säger: -"Man spelar inte toccata och fuga i D-moll av Bach i Ess-moll eller Ciss-moll."